Artikel: Mad House Helsinki, en föränderlig konstscen i en föränderlig värld

Mad House Helsinki är en mötesplats för scenkonst i Helsingfors. Huset fick det årliga statspriset för scenkonst i slutet av 2020. Enligt motiveringen har Mad House Helsinki visat sin särprägel och tydliggjort hur nödvändigt det är för samtida och experimentell scenkonst att ha en egen mötesplats, inte bara för att ge konstformen synlighet utan även för att samla alla dess möjliga konstuttryck under samma tak. I slutet av 2020 diskuterade vi Mad House Helsinkis historia och framtid med husets producent Annika Niskanen. Det blev också ett samtal om vad scenkonst egentligen är och vilken publik Mad House Helsinki har nått.

– Jag har jobbat med Mad House i ett år nu men jag har följt deras utveckling under mycket längre tid än så, genom arbetet med olika produktioner som besökt Mad House och genom mitt arbete med  Performancecentrum rf (Eskus ry). Så här säger Annika då jag ber henne berätta om sin bakgrund på Mad House.

Mad House Helsinki grundades 2014 av konstnärer. Det var en tid då det behövdes en mötesplats för scenkonst i Helsingfors. I början var programmet säsongsbaserat, bestående av några månader varje vår, men sedan hösten 2019 återfinns Mad House i ett eget utrymme i Teurastamo året runt.

– På ett sätt har det här utrymmet tillåtit oss att leva ut våra drömmar, i alla fall tills pandemin kom. Vi har ända från början velat ha ett riktigt hus med ett varaktigt program för scenkonst. Programplaneringen har skett kontinuerligt under året och nu ligger fokus på att stärka scenkonstens ställning på det finländska konstfältet. Vi vill fortsätta stödja konstnärerna genom att erbjuda den här välbehövliga mötesplatsen, och utöver det vill vi försöka skapa en bredare förståelse för vad scenkonst är.

Stöd för konstnärerna under pandemin

Coronaviruspandemin har utmanat hela scenkonstfältet och så även de mindre aktörerna som Mad House representerar. Efter våren 2020 öppnade Mad House återigen dörrarna i juni, för en publik på 20 personer. 

– Vårt främsta mål var att säkra lönerna för de konstnärer vi hade avtal med. Vi ville verkligen inte inhibera några produktioner eller åberopa force majeure-klausulen som finns i våra kontrakt, men med det sagt har vi ändå varit tvungna att inse att vi inte kan skjuta fram allting i evighet. Det är tröttsamt för såväl oss som konstnärerna att jobba med produktioner som inte har ett tydligt slut. Nu, ett år in i pandemin, har vi tvingats fatta några tuffa beslut och inhibera en del produktioner.

– Ett exempel är BAD HOUSE-festivalen som delvis varit mitt arbetsområde. Tanken var att den här internationella delen av Mad House program skulle bli en arrangerad festival, årligen återkommande i april. Vi var tvungna att skjuta upp festivalen våren 2020 och nu ser det ut som att vi inte kan förverkliga den i år heller. Vi har funderat på möjliga alternativ, virtuella föreställningar och andra former, men jag måste erkänna att det sällan fungerar att streama verken. De måste i så fall utformas specifikt för streaming så att de passar formatet. En annan stor fråga blir då vem som egentligen njuter av att se streamade föreställningar.

Annika är ansvarig för Mad House marknadsföring och publikarbete. Hon menar att pandemin haft en särskilt tärande effekt på marknadsföringen, eftersom all tid och energi går åt till att förmedla säkerhetsåtgärder, förändringar i tidtabellen etc. För tillfället finns det inte så mycket annat att kommunicera, och tiden går istället åt till att försöka omorganisera hela Mad House verksamhet.

– När vi körde vårt tillfälliga program under hösten märkte jag att verken liksom åts upp av all säkerhetsinformation som vi behövde förmedla: “Vi har handsprit på plats och alla måste bära munskydd – snälla kom, det är säkert!”

Mad Houses kapacitet är begränsad även under normala omständigheter, med en publik på runt 40 personer. Platsen har en väletablerade publik och föreställningarna blir ofta snabbt slutsålda.

– En typisk besökare är runt 35 år, har ett högt kulturellt kapital, förstår kulturfältet och vågar prova på nya saker. Det händer att vi blir kontaktade av potentiella besökare som undrar om ett verk “passar dem”. En gång undrade en person som hade reserverat en biljett om den alls kommer att förstå något och om folk kommer att vara nakna under föreställningen. Jag fattade då beslutet att vara väldigt tydlig i min kommunikation. “Det kommer att vara poesi och alla har kläderna på, oroa dig inte!”, sade jag och hälsade välkommen.

– Dessa funderingar kanske kan verka lustiga för folk som är vana vid konst i allmänhet, men de kan vara verkliga hinder för människor som försöker närma sig scenkonst. Jag tycker att det är vårt jobb inom produktionen att guida människor med mild hand eftersom det kan vara obekvämt och nytt för vissa i publiken.

Ett av de viktigaste målen för Mad House har varit att förbättra tillgängligheten. Inom organisationen har det förts ett pågående samtal om att inte underskatta publiken. Ibland kan det vara lite väl bekvämt att föreställa sig att endast en liten del av konstkretsen förstår scenkonst. Det här är en fördom som Mad House har velat avskaffa. Den begränsade kapaciteten och den korta säsongen gör det dock svårt att nå en bredare publik.

– För det första har vi mycket program på engelska men kämpar ändå med att hitta en icke- finskspråkig publik. Vi har också noterat att vår publik för det mesta är ung och kapabel, så det är också en stor utmaning för oss marknadsföringsmässigt. Hur kan vi prata om scenkonst på ett sätt som inte blir för komplicerat eller “akademiskt”, till exempel? Och samtidigt vill vi ju hålla fast vid vår ursprungliga idé om Mad House som ett laboratorium, en bokstavlig plattform för experimentell konst. Vi har inte många av dem i Finland.

Scenkonst är medvetet förvirrande

Vi kommer in på ämnet publikarbete med Annika. Publikarbete sker oftast på större institutioner för att lära folk hur de ska närma sig konst. Men konstnärer och grupper som jobbar med scenkonst är ofta ensamma i sin kommunikation och marknadsföring eftersom de snarast gästspelar på de större institutionerna eller framför sina verk helt utanför det institutionella.

– Det som är karakteristiskt för scenkonsten är att den kommenterar omvärlden på ett väldigt specifikt sätt och har en pågående dialog med den, förklarar Annika.

– Vi ser scenkonsten som en konstform som är innerligt närvarande i världen och som inbjuder till samtal. Verken utmanar även publiken och ställer frågor. De uppmanar åskådaren att fundera över aktuella händelser. Därför ser vi Mad House som ett experimentellt laboratorium inte bara för konstnärerna utan också för publiken. Det här skapar såklart utmaningar när det kommer till marknadsföring och kommunikation. Verken vill ofta ha en dialog med åskådaren och öppna upp nya positioner för dem i relation till verket. Det här gör att åskådarens roll blir mer aktiv och ifrågasättande – varför är jag närvarande på det här sättet?

Scenkonst kan vara en svår eller till och med missvisande term. I sin marknadsföring försöker Mad House betona den tydliga skillnaden mellan teater och scenkonst. Annika påpekar att det ibland är svårt för folk att släppa taget om de förutfattade meningar som själva platsen kan ge upphov till. Vissa är exempelvis mer mottagliga för scenkonst när de upplever den på museer eller gallerier. Det verkar som att det i en sådan omgivning är lättare att förstå att verket skiljer sig från teater, och då är det mindre viktigt att det är mimetiskt.

– Jag måste erkänna att vi fortfarande behöver diskutera “förståelsen av scenkonst” när vi tänker på vår publik, även om ämnet kan kännas trivialt inom konstscenen. Åskådaren kanske känner att den inte förstår verket och tror att den är ensam om det. Den kanske fastnar i den känslan vilket gör det omöjligt att ta till sig verket. Därför brukar jag uppmuntra alla att förlika sig med det svårförståeliga. Verket kan ses på olika sätt – det kan vara tröttsamt, långsamt, spännande, subtilt, absurt. Det är bra att påminna sig själv om att det är okej att vara i sina egna tankar. Det är inte ett misslyckande att inte förstå.

– Den här avsaknaden av förståelse är något vi kan synliggöra i vår kommunikation om verken och om scenkonst i sig. Vi kan inte marknadsföra våra konstverk på samma sätt som teaterföreställningar. Inom teatern vet vi ofta resultatet redan innan ensemblen har börjat repetera, men inom scenkonsten skapas verket genom processen och för det mesta kan resultatet inte artikuleras innan premiären. Jag har insett att det i marknadsföringen av scenkonst krävs en annan approach, och publiken måste acceptera att det är mycket som förblir “öppet”.

I sitt arbete har Annika märkt att marknadsföraren har väldigt mycket makt över verket, eftersom det är den som förmedlar bilden av verket till offentligheten. Självklart finns det arbetsgrupper som är intresserade av att jobba med katalogtexter men det händer rätt sällan.

– Vissa konstnärer bearbetar sitt material genom att skriva texterna men vanligtvis är det mitt jobb. Jag försöker då skifta fokus till arbetsgruppen och mer specifikt deras motiv i relation till föreställningen.

Mot något nytt?

Hyreskontraktet för Mad House utrymme i Teurastamo upphör i slutet av 2021. Under början av det här året har Mad House hållit virtuella “Think Tank”-evenemang där situationen för konstutövare på scenkonstfältet under pandemin har diskuterats. Nu har Mad House börjat fundera på vad som kommer att hända med fältet i framtiden. Som alltid har Mad House velat inkludera konstnärerna själva i diskussionen – vad behövs i tider som dessa?

– Att vi är en liten mötesplats har möjliggjort stor flexibilitet i relation till de produktioner som besöker oss. Det faktum att vi som producenter befinner oss nära arbetsgruppen gör att vi snabbt kan reagera om något behöver förändras eller om gruppen vill experimentera. Om vi hade vårt kontor längre bort, på en annan våning till exempel, skulle vi förlora den här möjligheten att vara öppen för förändring. Flexibilitet är viktigt för oss. Om det någonsin börjar störa oss eller vi känner att det blir tröttsamt att reagera på förändringar, då vet vi att vi är på väg i fel riktning.

– Med det sagt kan det intima i att vara en liten mötesplats också vara till nackdel och begränsande i relation till vårt övergripande mål om inkludering. Det finns alltid någon eller några som lämnas utanför och mötesplatsen kanske kan kännas svår att närma sig eller som en plats som bara finns till för en liten grupp “insiders”. Därför har vi bestämt oss för att öppna våra dörrar sommaren 2021 och har planerat ett program som kommer att ta plats utomhus på Teurastamos gård. 

Vi kommer tillbaka till frågan om tillgänglighet och samhällsaspekten av scenkonst. Annika funderar på om det vore tjänligt för fältet att försöka hitta och inleda en dialog med samarbetspartners utanför den egna bubblan.

– Kanske vi istället för publikarbete borde prata om gemenskapsarbete eller regionalt arbete? Kunde scenkonst och konst och kultur i allmänhet bli en del av samtalen om stadsplanering och stadsbild? 

– Vi borde sitta vid det bordet där framtiden för de områden vi bor i diskuteras. Det skulle överlag vara bra om konsten var mer närvarande i samhället, också i form av specifika verk. Diskussionen borde också breddas från kritik till andra sorters texter och från kultursidorna till övriga områden. Detta inte bara för att konstfältet är i behov av en bredare dialog utan i första hand för att världen behöver konst.

Text: Elina Tervonen
Översättning: Martina Moliis-Mellberg
Foto: Saara Autere