Artikel: fladdrande markörer på google docs

Patakieli: Här är vi! Intresserar frihetens och strukturernas begränsningar?
Hevonen: Känslighet och fan jag kommer inte på ordet. nå anyways, också vem som tilldelas ansvar, vem som orkar och jag vet inte, var det här ens det jag ville prata om?
Yksisarvinen: Skriv era namn där i början så vi kan hålla redan på vem som säger vad.
Patakieli: Var är H och L?
Lenkkeilijä: här är jag
Yksisarvinen: Det här går ju bra.
Lenkkeilijä: så jävla bra
Patakieli: Det är lustigt, jag vet inte om vi någonsin har pratat om frihet förut? Mera om strukturer.
Yksisarvinen: det har inte funnits ett behov av att prata om frihet, just det har vi ju mycket av 😀 och strukturer är det vi saknar
Hevonen: vad vill vi säga om frihet då?
Patakieli: Nå att var går gränsen för frihet i vårt arbete? 
Lenkkeilijä: men om det här en en slags introduktion, vad är det i så fall vi vill säga? jag har åtminstone inte diskuterat frihet i min text, bara allmänt om vårt arbete
Patakieli: Vi borde säkert prata om vår förmåga att vara barmhärtiga mot oss själva? 🙂
Hevonen: jag tycker faktiskt inte att vi är så bra på det :DD tbh
Patakieli: Nå men förmågan att leva enligt att inget är perfekt men det är fortfarande bra?
Lenkkeilijä: hmmm
Hevonen: jag tycker vi kan prata om vår oförskämdhet och alltings ofärdighet eller något om hur alla har friheten att vara precis som de vill 
Yksisarvinen: Jag tycker vi kan prata om hur vi alla har olika tankar om vad vi borde prata om 😀
Patakieli: Random 4 lyfe !
Hevonen: Y har en bra poäng. det är ju exakt så här vi jobbar. och slutresultatet är en helvetes bra sillsallad. 
Yksisarvinen: Jo, det är sällan vi är helt eniga och då måste alla få höras och ingen har huvudansvaret, så det är en sån kakofonisk sillsallad. 
Patakieli: kompromiss?
Lenkkeilijä: är inte den här diskussion det i sig?
Hevonen: jag tänkte precis samma L!
Yksisarvinen: Det var det då 😀 FÄRDIGA! :DD
Kettu: XDDDDDDDDDDDDD
Lenkkeilijä: någon sammanfattande tanke skulle jag ännu vilja ha… men naaah orka
Yksisarvinen: Någon finurlig/rafflande slutmening. Något som fångar…
Yksisarvinen: Hela artikeln är gjord med en för Vähäkämä typisk blandteknik, där alla har fria händer.
Patakieli: Hevonen det var bra! Den här introduktionen är gjord på google drive där vi alla samtidigt ha skrivit i samma dokument. Precis som vår första ansökning! 🙂
Hevonen: det var en riktig tråkig kommentar så jag tog bort den 😀 Tack Patakieli för att du lade tillbaka den.
Yksisarvinen: Det finns inga tråkiga kommentarer! Åt helvete med självkritiken!!
Lenkkeilijä: jag tycker det var ett bra förtydligande!
Yksisarvinen: Kanske också vår andra ansökning och i viss mån allt annat vi gör. Eller inte på google drive, men åtminstone med en lika förvirrad metod. 
Hevonen: men det var inte finurligt som du önskade Y 
Hevonen: jo för vi är förvirrade och lite stökiga, och nu är den här artikeln _artikeln_ ännu ett nytt försök till ett lite sjabbigt liv och sätt att jobba.
Patakieli: Aj kan en säga lite stökiga? Jag känner verkligen inte att Vähäkämä är stökiga överhuvudtaget.
Lenkkeilijä: det här börjar bli en väldigt lång introduktion. ska vi inte sluta? 
Yksisarvinen: Nu när jag tänker efter så är det ju helt kul om läsaren får en sån “vad fan är det här”-känsla när den läser. Men å andra sidan är det skönt att vara transparent och lämna allt precis så som det är skrivet. Att vi inte redigerar alls. Ofiltrerat bara!
Hevonen: SLUT!
Patakieli: BÖRJAN!
Hevonen: jag håller helt med Yksisarvinen, säkert ni andra också? det här ofärdiga och opolerade fascinerar. och det är fint att det får synas.
Patakieli: Okej.
Lenkkeilijä: slutet och början kom redan!

glädje

vildhet 

frihet

frenesi 

studsande

trappor ufh*

Någon gråter när den slår huvudet i räcket. En eller flera hämtar ett första hjälpen-kit.
På annat håll åks med glädje längs rutschbanan, forsande längs färgglada tuber och det hörs när någon får en elektrisk stöt. Plastbanan kan få håret att resa sig och banans längd och utformning avgör hur yr en blir och vem som lyfter upp en till ytan igen när materian tar slut. I vattnet flyter fyra personer klädda i träningsdräkter fyllda med luft. Strömmen tycker om sina resenärer, omsluter dem med en viskning och bär dem ömt mot poolens slut. Ensemblen med träningskläder studsar runt (ibland i samma takt) smidigt sida vid sida och/eller på varandra. Innan kläderna ens hinner torka är det någon som springer tillbaka uppför trapporna, upp till toppen. 

igen, igen, igen
– ropar en av dem, som i allt tumult har glömt sina byxor i poolen
(samtidigt märker en annan av dem att den har sex lemmar)

-Ronja

Jag vill komma överens om en tid för mötet. Mötet där vi ska gå igenom saker tillsammans. En går i två skolor och jobbar nästan heltid vid sidan om, en annan har tusen projekt och massor i livet, från den tredje hörs inget. Låt oss ta lite närmare kontakt. Det finns alltid en viss osäkerhet närvarande, men vi har klarat det förut. 

Jag tänker ofta på oss som en “lätt” dysfunktionell familj. Det finns mycket som är svårt, och många saker som stör mig. Men vi är ändå en familj. Det finns plats för allas sätt att vara och alla är betydelsefulla för gruppen. Annars hade vi inte börjat jobba tillsammans som ett konstnärligt kollektiv och fortsatt jobba tillsammans gång på gång. Att skapa och förverkliga kräver vilja och uthållighet. Det kräver att en lyssnar och blir lyssnad på. Även om det ibland känns som att stödet tryter så finns det alltid där i grunden. 

Alla har sin egen tur och sin egen stund att sparka igång de andra. Nu!

Väntan på svar och en råddig inkorg.
Kom ihåg att markera meddelandena som “oläst”!

Vi letar efter nya sätt att utforska, tolka och få fram känslor, händelser, och ta ställning. Vi pratar om hur konsten ska kunna bli tillgänglig för alla. Vi pratar om finansiering. Det är vårt jobb och vårt ansvar. Återigen är det dags att introducera, förklara och “sälja” ett verk. Ett verk som fick sin början i tankar och känslor om hur världen ser ut och som kollektivt paketerats till en helhet, format för att framföras live.

Föreställningarna närmar sig och vi borde repetera verket. När vi övar samlas våra liv för ett ögonblick. Vi är proffs och vi vet vad vi gör. Ändå återspeglas våra nuvarande liv och motgångar i rummet.
“Jo jo, det blir bra!” säger en av oss irriterat när gruppen grälar om var musikutrustningen ska placeras. Situationer och detaljer ur verket återkallas snabbt i minnet och stiger automatiskt till ytan i kroppen. Kroppen minns. Så är vi här igen. 

“Vi måste vara tacksamma för föreställningarna”, påminner vi oss själva.
Verket fördjupas när det visas och sakta uppenbarar sig nyanserna även för skaparna.

Vi pratar om vårt följande verk: “Borde vi ta in en utomstående koreograf i arbetsgruppen?” Igen ett nytt sätt att arbeta kollektivt på. Igen ett kollektivt beslut, som vi fattat så många gånger under det senaste verkets process, ibland snabbt och ibland smärtsamt långsamt. Genom dessa beslut har vi kollektivt drömt, skapat och avslutat saker. Den här gången handlar det kollektiva beslutet om något nytt; möjligheten att ge över en del av beslutanderätten till en sorts extern beslutsfattare.

Vi skulle fördela makt genom att ge bort makt, pröva något nytt genom att kapitulera inför det nya och än en gång hitta nya sidor av att arbeta tillsammans.

Vi vill i alla fall tro att det fungerar, samtidigt som vi håller i minnet att vår familj är byggd på starka viljor. Det är därför vi har kommit så här långt. En slags viljornas kamp, som fört vårt arbete framåt. Beslut har fattats och makt har fördelats, eller försök har åtminstone gjorts för att kollektivt fördela makt. Vi har vant oss vid att kompromissa och vi har ofta funderat på vad som är rätt sätt att göra saker. 

Starka viljor i en kreativ kamp. Det är något vi alltid kan återvända till och lita på. Även när organiseringen runt oss är i kaos kan vi alltid lita på våra starka viljor. 

– Ella 

våra huvuden krockar
vid idéernas bubblande gatukök
aj. uuh. äh. var är?

mjölken?

nej äggen. först socker. 
eller.
oj. hm. nåja. det blev nu såhär, kan vi servera det? skål!

vi har varmt och bråttom
trots det njuter jag av varje stund.

vi har inte alltid bråttom. ibland dröjer vi, vinglar, drömmer, töjer tiden och formar den som en pizzadeg. jag önskar att vi oftare kunde krypa ihop tillsammans och ta en tupplur under eftermiddagens siesta. 

det svåraste är att i tid öppna draperierna till tältet som svajar på gatan när någon börjar får slut på syre.

jag lär mig att lyssna

för jag har lärt mig att det lönar sig.

jag lär mig att släppa in vinden i tältet, jag låter den röra sig genom kroppens behåring, dyka in mot lungorna, jag tar ett djupt andetag in och ut så att mjölet yr i luften

hoppsan. det gör inget. jag städar. jag också

jag också

jag också

vi lovade att vi inte längre skulle göra verk där mat lagas. 
jag tvivlar på att vi kommer att hålla något av vad vi lovar. jag också.

jag är tacksam för att jag har den här platsen: en tidsmaskin, en skogsstig, en runway på modeveckan i paris, en motorväg, ira behöver kissa igen, en proppfull keikkabil, ett sommarlandskap, en scen, en ödemark, en gemensam markör, en jetmotor, en baslinje som växer och vars växande en följer. i en föränderlig och hektisk värld är vårt föränderliga och hektiska bo en av de tryggaste platser jag vet. jag vill att enhörningen ska dricka gårdagens kaffe uppvärmt i mikron nu och för evigt, och äta popcorn till middag. jag vill att fågeln ska vara sen som vanligt. jag vill att hästen ska mala på om sina konstiga saker med hög röst när jag vaknar. vissa saker måste förbli som de är.

skärmens fladdrande markör visar att det är enhörningar som skriver. 

– Ira

Vähäkämas arbetssätt kan bäst beskrivas genom liv och rörelse, samt genom frånvaron av strukturer; en sorts kreativ pendling mellan kollektivism och anarkism. Visst finns det planer på att skapa strukturer och utveckla verksamheten, men hittills har ambitionen saknats. Vähäkämäs förvirrande sätt att jobba på må vara stressigt men det kan också vara fruktbart, ur tvång och panik kan överraskande och originella lösningar födas. Kollektivet kan liknas vid en överarbetad och bohemisk slapstick-artist som rör sig på gränsen till en psykos och vars tillvaro i vardagen är lika humoristisk som dess simpla konst. Vähäkämä är ett oavsiktligt nonsens kryddat med goda avsikter. Jag kan inte rekommendera Vähäkämäs arbetssätt som sådant, men genom att plocka russinen ur kakan kan en i kärnan av vår verksamhet hitta en icke-linjär, rå, vacker och kreativ kraft; ett slags eget ekosystem där föränderliga idéer, drömmar och praktiker tumlar runt i en evig näringskedja och i evolutionens lotteri.

– Teo

1423 

Text: Ella Effendy, Ronja Syvälahti, Teo Mattila och Ira Vuolle
Översättning: Martina Moliis-Mellberg
Foto: Ira Vuolle