Artikel: Reflektioner över det kollektiva

Om att arbeta tillsammans
Vi tar kanske ofta för givet att “arbeta tillsammans” betyder bara en sak. Grupparbete kan förstås ses som något så enkelt som en kategori i en stipendieansökan, eller något som upplöses så fort en arbetsmetod har etablerats. Men det kan också ses som en slags språngbräda för att reflektera över vad som förenar och skiljer människor åt när de tar sig an ett kreativt projekt. Det är den tanken vi håller oss till i denna text.

Det vi gjorde tillsammans – och fortfarande gör – är ett konstbaserat forskningsprojekt med titeln Futuro. Futuro initierades och designades av Camila Rosa, och Arlene Tucker var en av 10 konstnärer som bjöds in att delta. Projektet handlar om minnesberättelser, icke-linjära uppfattningar av tid och dess politiska/sociala implikationer. Ett annat sätt att uttrycka det är att projektet utforskar hur en icke-linjär uppfattning av tid kan påverka hur vi förhåller oss till personliga minnen, ha en inverkan på kreativt arbete, och även användas som ram för att förstå dagens radikaliserade kapitalistiska ekonomi.

Gruppen har samlats online, det är där vi har arbetat tillsammans och debatterat fortsättningen på vår kreativa utveckling. Förutom att Futuro har förenat konstnärer via teman och innehåll så har själva kollektivets natur blivit ett ämne som fångat vår uppmärksamhet. Varje gruppmedlem bär med sig olika tankar om samarbete, i sig ekon av de olika miljöer vi befunnit oss i, utbildningsmässigt och professionellt. Olika miljöer matar olika idéer om hur samarbeten ska se ut, vilket också formar våra yrkesmässiga val. När vi sedan möts i interdisciplinära och mångkulturella kollektiva sammansättningar kommer alla inte att ha samma bild av “passande sätt” att jobba ihop, och konflikter kan uppstå.

Det var just denna risk för motstridiga tillvägagångssätt och avsikter som ledde oss till det här samtalet. Arlene var ute med sin hund i Joutsa och Camila i sitt kök i Tammerfors. Över telefon reflekterade vi kring program, positioner och önskningar för Futuro. Camila uttryckte en önskan om att i sin avhandling skriva om det kollektiva i konceptuell form. Det ledde oss till ett samtal om vad det betyder för oss.

Hur ser ett “kollektiv” ut?
Camila: Jag antar att jag, genom olika projekt, har arbetet med det kollektiva från olika utgångspunkter. I det här fallet utgick jag från en tanke om det kollektiva som något som skapas genom upprepade möten, som möjliggör för folk som inte känner varandra att närma sig varandra. I en grupparbeteskontext kan “närma sig varandra” betyda många olika saker. I det här fallet tänker jag på närmandet som något kopplat till känslan av samhörighet. Till exempel möjligheten att få syn på någons humor, någons konstnärliga referenser osv. Men kanske viktigast av allt – jag tänker på närmandet som en process där jag får syn på hur min egen världsbild påverkas (av känslan av samhörighet eller obehag) samtidigt som jag hörsammar en annan människa. Det där som händer när vi möts, som knappt går att beskriva.

Hur som helst, en sådan inställning till det kollektiva utgår ifrån att det kreativa utbytet sker genom närhet eller synkronism. Synkronism syftar i det här fallet till att sitta framför datorn samtidigt trots olika tidszoner. Det här är viktigt för det skapar en live-känsla, som skiljer sig från rörelsen och rytmen i en textbaserad korrespondens. Att träffas fysiskt var nämligen inte möjligt, till följd av covid och det faktum att vi alla befinner oss på olika kontinenter. Inte för att det har varit lätt, eller ens alltid möjligt, att hitta tid för alla att sätta sig ner tillsammans under den ettårsperiod som vi har träffats. Trots det har tanken på att samspelt mötas varit en slags horisont jag blickat mot och föreställt mig det kollektiva i det här projektet.

Arlene: Jag vet inte helt var jag ska börja för att beskriva mina tankar om det kollektiva. Jag har arbetat och samarbetat med så många olika slags kollektiv. När det fungerar som bäst finns det en slags solidaritet, vi stöder varandras idéer och orsaker till att vara en del av kollektivet, eller kanske kollektivet i sig. Avgörande för mig, i alla samarbeten, är hur beslut fattas, hur kommunikationen fungerar och hur gnistorna tas hand om – det får mig att vilja vara en del av det här kollektivet. 

Det ligger i min natur att sträva efter tydlighet, Camila. Finns det en skillnad mellan att vara en del av ett kollektiv och att vara en del av en grupp?

Camila: Det är en väldigt bra och viktig fråga, för den öppnar upp för oss att se på hur vi pratar om det kollektiva. Faktiskt frammanar kollektiv och grupp väldigt olika bilder av samarbete för mig. Jag tycker att arbetet i ett kollektiv till sin sammansättning är besläktat med ett företag, men med mindre byråkrati och administrativt arbete. Jag tror att det kräver en djupare investering som syns i valet att kontinuerligt arbeta tillsammans under flera projekt. Det blir ett slags förlängt tillstånd, som skiljer sig från hur det är att delta i ett isolerat projekt som ofta har en specifik ekonomisk ram. Att arbeta tillsammans i ett kollektiv är att arbeta för kollektivets bästa framom de enskilda konstnärerna. Tyngdpunkten ligger på bestående gemensamma visioner, för ett sådant fokus gynnar även de enskilda konstnärernas karriärer. Och kanske roll- och ansvarsfördelningen skiftar från projekt till projekt till följd av att alla är så involverade i den kreativa processen och produktionen.

I kontrast till detta ser jag “gruppen” i ett helt annat ljus, som en mer tillfällig sammansättning, kanske baserad i enskilda projekt. Jag antar att det är svårare att utmana roller som redan befästs i en grupp. Och jag känner att vårt gemensamma projekt, med ett så avgränsat intresse för koncept etc., har bevarat gruppens arbetssätt och projektets struktur. Till följd av det har ett “grupptänkande” ibland, ofrivilligt, odlats fram, som kräver vissa specifika roller (och med dem en viss hierarki).  Något som i sin tur underlättar statiska snarare än flytande sätt att agera/ ta ansvar. Överlag känner jag ändå att vår grupp, och alla grupper, har förutsättningarna att utvecklas till ett kollektiv genom medvetna beslut av deltagarna, men jag tror inte det är något en kan utgå ifrån från början. 

Att identifiera avsikter
Camila: Redan innan det här projektet startade var jag väl medveten om den höga nivå varje konstnär stod för. Jag såg fram emot att jobba med var och en av dem, men främst var jag intresserad av vad som skulle komma ur ett samarbete dem emellan. Ända från projektets början har det varit viktigt hur olika synvinklar, praktiker och kreativa inriktningar möts för att skapa något som är större än de enskilda delarna. Hur frågor tar form genom en sådan samverkan… För det vi gör drivs av viljan att utforska, det är betydelsefullt hur vår grupp formas. I denna utforskande miljö är det mindre meningsfullt att följa vägar som redan är bekanta. Istället följer vi frågor som uppstår ur det “underliga” – sådant vi ännu inte kan identifiera – och låter dem guida oss fram till våra metoder. 

Mina avsikter i gruppen är således nära kopplade till de koncept och de frågor jag försöker närma mig i min forskning. Det är vitalt för mig att förstå hur ett visst tänkande kring (linjär) tid har använts för att skapa idén om “individen” som en [modern] filosofisk entitet, något som senare kommit att användas inom juridik, vetenskapliga experiment, utbildning osv. Därför blev ett av mina metodologiska mål att föreslå sätt att göra oss obekanta med den redan existerande och statiska föreställningen om “jaget”. Det jag frågar är vilka andra sätt det finns att utforska jaget utan att helt frångå det [moderna] individuella subjektet? Den frågan påverkar i sin tur hur jag förhåller mig till det kollektiva, eftersom en grupp ofta ses som en matematisk ekvation:

1 individ + 1 individ = kollektiv

Om vi är öppna för att förstå jaget som något annat än en fixerad entitet fångad i en enskild kropp (driven av en linjär temporalitet) kan idén om ett kollektiv också förändras. Till något som utmärks mer av kvalitativa aspekter än kvantitativa (1+1=2). Då blir det kollektiva i sig ett experimentellt koncept med en komplex temporalitet som svårligen kan förutses. Projektet är ett forum för att experimentera med dessa frågor.

Arlene: Du är tydlig med dina avsikter, och det är så viktigt för alla involverade. Känner du att alla har fått tillräckligt med tid att fundera på sina avsikter och dela med sig av dem?

Camila: Åtminstone under projektets tre senaste månader har jag känt att jag inte har en helt tydlig bild av människors avsikter. Det kan bero på att jag känner att kommunikationen har blivit något mer gles under slutet av året. Så min förmåga att läsa – eller snarare tolka – människors avsikter har hämmats. Om saker inte uttalas kan jag bara anta, och att anta något om människors avsikter/motiv/intressen är något jag lärt mig att undvika. När jag insåg detta bestämde jag mig för att sätta mer tid på privata telefonsamtal, eller den här artikeln till exempel, i ett försök att navigera in i andras universum och skapa förutsättningar för att förstå dem. Jag vet inte om att känna till eller inte känna till andra människors avsikter handlar om tidshantering eller om att höra av sig och svara på förfrågningar om att mötas och dela något.

Arlene: Jag uppskattar att mycket av tiden i Futuro används till att lära känna varandra genom att öppna upp minnen, dela kreativa praktiker och hur vi ser på till exempel gränser och gemenskaper. Det har såtillvida varit väldigt avslappnat och lätt. Vi deltar när vi kan och hur vi kan.

Vi måste fortfarande förhålla oss till så många olika tidszoner, kalendrar och människor. Det är i sig en stor utmaning! Jag har märkt att i kollektiv/grupper där energinivåerna varierar kan ett vanligtvis decentraliserat sätt att fatta beslut lätt hamna ur balans. Jag menar nu decentraliserat i relation till fördelningen av administrativa krafter och funktioner inom en grupp. 

Jag har sett att grupper lätt kan växla mellan olika energinivåer och engagemang, och det kan leda till att några i gruppen blir beslutsfattare eller åtminstone hörs mer än andra. Det här har varit ett problem i olika grupper och projekt som jag har varit involverad i. Förstår du vad jag menar? Hur kan den här obalansen stävjas eller återställas?

Camila: Balans… en så provokativ utgångspunkt när det kommer till att arbeta tillsammans! Jag brukar tänka att ett kollektivt arbete av nödvändighet är ett arbete på instabil grund, som hela tiden rör sig in och ut ur balans. Att arbeta ihop är att arbeta i/med olikheter, och det är inte nödvändigtvis förenligt med balans och jämvikt. I den här gruppen har jag till exempel insett att alla inte har för avsikt att delta i beslutsfattandet eller i extra planeringsmöten. Och det är verkligen okej. Olikheter finns alltid, även om de är mindre synliga när vi är exalterade och mer påtagliga när vi är missnöjda. 

Så jag är inte benägen att sjunga balansens lov, eftersom våra individuella tidsbegränsningar, bekvämlighetszoner (och hur villiga vi är att gå utanför dem) och energinivåer antagligen alltid kommer att variera. Då vill jag hellre hylla viljan att inte ta avstånd från varandra när vi känner oss stressade över det som skiljer oss åt. Att respektera vår intuition när det gäller timing och sätt att skapa närhet.

Hur är det med grupper som formats i virtuella miljöer?
Camila: Den virtuella platsen möjliggör en känsla av kontakt även när vi är ifrån varandra. Det här är inte något jag utforskat enbart under pandemin, utan ända sedan jag flyttade långt bort från vänner och familj. Men nya samarbeten, nya relationer som ska etableras inom en grupp, kan vara komplicerade online. Via zoom tenderar relationer bli mindre spontana. Istället förstärks rådande artighetsnormer och det verbala uttrycket blir överbetonat. Endast en pratar åt gången så att vi förstår vad alla säger, en känsla av civiliserade normer återuppstår i sin starkaste form. Och därtill det fysiskt tunga i att sitta framför en skärm som konstant ger ifrån sig ljus och ljud i flera timmar, flera dagar, med olika grupper. Personligen måste jag ändå erkänna att det obekväma med skärmen minimerades av ivern över att få uppleva något nytt varje gång vi samlades.

Arlene: Det har varit en process att komma fram till hur vi kan jobba tillsammans virtuellt. Att sedan mötas och hitta kanaler som fungerar för alla har varit ytterligare en stor utmaning. Alla har sina preferenser och alla har inte heller tillgång till allt. Under åren har vi använt telefon, email, Zoom, Google Meets, Messenger, WhatsApp och Slack. Ofta går samma meddelande genom åtminstone två av dessa kanaler för att försäkra sig om att det nått fram. Jisses, så utmattande! Det krävs uthållighet att upprätthålla ett kollektiv!

Camila, du är den som startade Futuro och samlade gruppens medlemmar. Vad har du lärt dig om hur en sprider information och samtidigt samlar energi genom dessa kommunikationskanaler? Hur har dina metoder förändrats för att göra livet och kommunikationen lättare? Du kommunicerar dessutom alltid på portugisiska och engelska!

Camila: Åh, jag har lärt mig mycket! Exempelvis kan jag säkerställa ett effektivt informationsflöde genom att konsekvent använda samma kanaler. Det finns dock inga garantier för att det resulterar i kommunikation. Även om vi som kollektiv enas om de bästa kanalerna kan kommunikationen ändå halta. Det är för att informationen, även i de “rätta” kanalerna, ibland når oss vid en tidpunkt då det är omöjligt att svara. Så jag kan spara energi genom att endast sprida information via en kanal, men så använder jag energi på det jag inte förstår eller får svar på. Då kanske jag använder en till kanal (oplanerad/spontan) för att fylla behovet av att förstå eller få svar. Att sända ut information är en sak och att få svar är en annan, och så som jag ser det är det i utbytet av information som kommunikationen sker. 

Mer allmänt har jag lärt mig att hanteringen av “kommunikation” är något som rätt snabbt kan öka anspråk på hierarki. Ledarskap har efterlysts i sådana situationer där människor har behövt förtydliganden av mig i egenskap av initiativtagare/forskare. I de situationerna har jag känt hur implicita förväntningar på ledarskap kommer upp till ytan, ur antagandet att en person är ansvarig för att hitta lösningar. 

Att kommunicera kan vara väldigt hierarkiskt och den trygghet och känsla av ordning som hierarkin skapar i en grupp är något vi oftare än vi tror faktiskt längtar efter. Detta även om vi i andra sammanhang förkastar hierarkin som struktur. Jag menar inte detta som kritik utan snarare är det ett konstaterande – så här fungerar kollektivt arbete, det är en strävan efter det ideala och onåbara. Vi föds in i individualistiska och hierarkiska samhällen och det finns inget sätt att bara stiga ut ur det när vi arbetar med andra. 

Arlene: Med varje ny erfarenhet lär jag mig mera om mig själv. Vad behöver jag för att kunna uttrycka mig fritt och kreativt? Var går mina gränser när jag utmanas och hur hanterar jag dem? När jag pratade i telefon med Camila kände jag mig helt trygg för jag visste att hennes avsikter med Futuro kom från en bra plats, och jag litar på henne. Även viktigare än så, jag kände att jag kunde ifrågasätta, bolla idéer och uttrycka känslor för jag visste att vi båda var villiga att sätta tid och energi på att försöka förstå den andras perspektiv ifall missförstånd uppstod. Kanske jag precis svarade på min egen fråga om vad ett kollektiv är. Amen till öppen dialog!

Om författarna
Camila Rosa (hon/henne) är konstnär och forskare med specialintresse för pedagogik. Hon är född i Brasilien med bas i Finland. I sin forskning och konst använder hon sig av självbiografiska minnen som en rik ingång till att utforska snårigheten i temporalitet och icke-vit subjektivitet. Hon intresserar sig för performance som process och strategi för att tänka kring dekolonialiserad kunskap och pedagogik. Hon fokuserar på relationalitet och delaktighet, och utforskar vår förmåga att uppfatta andra, och sudda ut gränser mellan individer och grupper, det privata och det kollektiva.

Arlene Tuckers samhällsengagerade konst använder sig av översättningsstudier, semiotik och feministisk praktik. “Som konstnär, utbildare och mångfaldsagent förverkligar jag min konst genom installationer och dialogiska praktiker. Min konst är alltid ett samarbete med allmänheten och låter oss dela olika sätt att se på identitet och tillhörighet genom olika medium så som minnen, hår, brevskrivning. Min konst (t.ex. Story Data, Free Translation, Knots) för samman människor från hela världen genom en processbaserad konstnärlig praktik och låter alla röster höras.

Text: Camila Rosa & Arlene Tucker
Översättning: Martina Moliis-Mellberg
Bild: Arlene Tucker 2021 (tusch och vattenfärg)