Artikel: machine. becoming. body. becoming. labor. becoming. number. becoming. ghost

I maj 2021 tillbringade vår performanceduo ”Mean Time Between Failures” (Suvi Tuominen och Dash Che) tre veckor på Old Mine Residency, ett konstnärsresidens i Outokumpu, Finland, cirka 100 km från den ryska gränsen. Residenset är beläget i en nedlagd koppargruva och erbjuder husrum och arbetsplats för upp till en månad åt såväl nationella som internationella konstnärer oavsett disciplin. Trots att koppargruvan inte varit aktiv sedan 1989 är både Outokumpu och många av stadens invånare fortsättningsvis kopplade till gruvindustrin eller industriarbete i någon form.

Redan innan vi besökte residenset fanns hos oss ett intresse för att bedriva konstnärlig forskning kring industriarbete och dess efterverkningar, till exempel genom att se på hur den här typen av arbete lämnar spår även i sådana kroppar som inte påverkas direkt av själva arbetet. För även om vi båda har erfarenhet av olika arbetarklassjobb så som städare, försäljare och servitör, har vi ändå befunnit oss i en mer privilegierad position än många av våra förfäder eftersom vi endast har en indirekt koppling till just industriarbete. Dashs familj på mödernet kommer till exempel från Magnitogorsk, en stad i Uralbergen som byggdes kring ett stort stålkraftverk på 1930-talet. De flesta i Dashs familj arbetade på stålverket; de skadade sig till följd av de hårda arbetsförhållandena, de fick nära vänner bland sina kollegor, och de erhöll fabriksförmåner när de blev sjuka. Suvis familjehistoria är inte präglad av fabriksarbete, men hon har istället erfarenhet av att ha bott två år i Outokumpu när hon studerade dans på stadens yrkeshögskola. Då kom hon i kontakt med fabriksområdet genom sin konstnärliga praktik och genom uppträdanden.

Till följd av detta valde vi att ta oss an dagens Outokumpu genom att fiktionalisera dessa två personliga, kroppsliga narrativ. Som danskonstnärer arbetade vi inte enbart med narrativ och koncept utan även med kroppen. Vi utforskade fabriksområdet fysiskt och dansade oss genom erfarenheter som inte var våra men som vi förkroppsligade genom fantasi. I processen med att utforska den framväxande fiktionen hittade vi ett gemensamt förflutet för Magnitogorsk och Outokumpu som i sin tur pekade mot en okänd framtid år 2040.

Vi intervjuade flera invånare i Outokumpu och bad dem berätta om sina minnen av gruvan då den var i bruk, samt om gruvans närvaro i deras liv idag. Parallellt med detta gjorde vi efterforskningar om gruvans ekonomiska påverkan på utvecklingen av Outokumpu, samt stålverkets dito på Magnitogorsk. Vi tog vårt faktiska, ekonomiska, sociala och kroppsliga material och framförde det på Kino Maritas teaterscen i Outokumpu och på gatorna i staden. För det senare organiserade vi en slags intervention längs huvudgatan i Outokumpu, under vilken vi höll upp en egenlagad affisch med symboler för både Magnitogorsk och Outokumpu. Vi interagerade också med förbipasserande och berättade för dem om vår påhittade historiska koppling mellan arbetarna i de två städerna. 

Vår berättelse handlade om hur Dashs farfar Alexander, som arbetade på stålverket i Magnitogorsk, ådrog sig en allvarlig arbetsskada (den delen är sann). När han återhämtade sig bestämde han sig för att skapa en hemlig allians mellan fabriksarbetare och -maskiner, med syfte att få arbetarna att på ett mildare sätt lyssna på sina mänskliga kroppar och maskinernas kroppar. Berättelsens andra del handlade om hur arbetarna i Magnitogorsk skrev brev till arbetarna i Outokumpu och på så sätt fick veta att liknande tillvägagångssätt, vård av och ömhet gentemot kroppar, användes i gruvan. I slutet av berättelsen förklarade vi att vi var i stan för att studera denna arkiverade internationella brevväxling. Vår berättelse skapade ett intressant kollektivt engagemang kopplat till det förflutna – våra åhörare nickade, försökte minnas om det hört talas om detta tidigare, och bekräftade berättelsen genom sina gester. Vi bad också samtliga åhörare att rita en väg mellan Outokumpu och Magnitogorsk, så som de föreställde sig den, för att ytterligare befästa bandet mellan de två platserna. Vi samlade sedan in och dokumenterade kartorna.

Vi fortsatte arbeta med den här fiktiva berättelsen på Kino Maritas scen där vi utvecklade ett performanceverk som utspelar sig i en okänd framtid år 2040, under ett internationellt symposium för arbetare från två olika grupper. Eftersom det är i framtiden samlas arbetarna i digital form; de bli så att säga själva maskiner under vår timmeslånga föreställning. I det här verket utforskar vi framtiden genom en fiktionalisering av det förflutna, och funderar på arbetsförhållanden, såväl för fabriksarbetare som för konstnärer som verkar inom prekariatet, men utan att jämföra dessa med varandra. Vårt arbete i Outokumpu blev en slags tvärvetenskaplig konstnärlig forskning: den innehöll inslag av installation, föreläsning, teater, kontaktimprovisation, akademisk forskning, talkshow, modern dans och performance.

Text: Suvi Tuominen och Dash Che
Översättning: Martina Moliis-Mellberg
Foto: Jesse Partanen