Artikel: Att iscensätta det olösliga

Psykos klockan 4.48 av Sarah Kane.

Den femtonde april 2021 inledde jag repetitionerna av min senaste pjäs som regissör, Sarah Kanes Psykos klockan 4.48. Premiären fick dock, som så många andra konstevenemang, skjutas upp till följd av pandemin. Den här texten upptar sig vid regiprocessen och vad i Kanes text som väcker mitt intresse.

Sarah Kanes var en brittisk pjäsförfattare och teaterregissör. Hennes/hens texter upptar sig vid depression, begär, fysisk och psykologisk tortyr, och död. Kane led under en längre tid av svår depression och blev intagen på Maudsley Hospital i London. Den tjugofemte februari 1999 tog hon/hen sitt liv. “Det har rapporterats att Kanes död följdes av en tyst minut i tysk radio samt att teatrar i landet dämpade belysningen som ett tecken på respekt” Macdonald, James (28.2 1999). “They never got her” – The Observer

Min egen koppling till Kanes arbete är personlig; jag känner att vi delar en liknande existentiell förtvivlan. Den ständiga frågan om meningen med människans existens. Det här är inte nödvändigtvis ett negativt tillstånd, och inte heller kopplat till depression. Existentiell förtvivlan uppstår ofta genom en betydande händelse i en människans liv – psykiskt trauma, äktenskap, separation, en älskad människas död, en livshotande upplevelse… “och jag har dem alla, älskling.”

Under 2020, året vi inte kommer att glömma, hade några det ännu svårare än andra; inte nog med pandemin, de genomgick separationer, förlorade familjemedlemmar, vänner, partners. Själv genomgick jag en separation och förlorade dessutom min far. En höstdag 2020 blev jag varse om att jag gick runt och upprepade några meningar för mig själv, jag visste inte varifrån de kom men jag var säker på att jag inte hade skrivit dem själv. 

Jag blev intresserad av varifrån dessa rader kom, så jag gick igenom min bokhylla. Mina ögon föll på Sarah Kanes samlade verk. Jag sade åt mig själv “åh, jag borde läsa om Kane, det skulle passa mitt humör” och så började jag läsa Psykos klockan 4.48. Jag har efteråt insett att raderna jag gick runt och upprepade kommer just från den pjäsen. Det som intresserar mig alldeles särskilt med just Psykos klockan 4.48 är hur den skriver fram en värld utan karaktärer, platser, tid och regi; Kane skrev inte för den traditionella teatern eller teaterbesökaren.

Jag kontaktade KOKOteatteri och kom överens med dem om att sätta upp Psykos klockan 4.48. Jag var medveten om att KOKOteatteri hade satt upp en annan pjäs av Sarah Kane, de var därför införstådda med textens stil och intensitet, den passar deras estetik.

Det mest utmanande med Psykos klockan 4.48 är vem som talar, vad de gör medan de talar, och var. Under repetitionsperioden våren 2021 insåg jag att alla mina lösningar inte passade texten. Den här pjäsen etablerar inga platser, karaktärer, eller ledtrådar för skådespelarna och regissören att ty sig till. Trots det var jag angelägen om att hålla fast vid en känsla av lätthet på scen.

Psykos klockan 4.48 är en besvärlig och väldigt intensiv text: den djupdyker in i medvetandet på en depressiv karaktär. Efter många samtal inom arbetsgruppen och försök att testa olika saker på scen och närma sig texten från olika vinklar, bestämde vi oss för att iscensätta texten i fysisk form. Från den tanken ville jag styra pjäsen mot ett försonande och drömlikt scenkoncept. 

Scenografin är mycket minimalistisk, som person dras jag till symmetri och minimalism. Scenen består av två kuber och en skräm (150×300) som liknar en tredje kub. Kuben representerar medvetandet, fångat i sin zon, med fyra väggar som ständigt omringar det utan att erbjuda en väg ut. Vi jobbar med improviserade kombinationer av kroppsrörelser och håller fokus på texten, som är en slags poesi. Och apropå poesi, Sarah Kane ville bli poet men insåg att teater gör ett större intryck på publiken än bara ord på ett papper. 

För att fördjupa konceptet gjorde skådespelarna Sarah-Maria Heinonen och Katimari Niskala ett utomordentligt arbete med att bygga en bakgrundsberättelse som fungerar som förbindelse mellan dem och scenens fysiska form. Slutresultatet blev exakt det jag eftersträvade; en drömlik scen som inte gör publiken spänd och obekväm, men som ändå går tillräckligt djupt för att beröra.

I Psykos klockan 4.48 utmanar Sarah Kane teaterns alla grundläggande element, eftersom pjäsen varken löser eller erbjuder lösningar när det kommer till tid, plats och karaktärer. Däremot lämnar den utrymme för skådespelarens intelligens och fantasi.

Vårt uppförande av Psykos klockan 4.48 hade premiär på KOKOteatteri 7 september och kommer att sättas upp igen på Rakastajat teatteri under våren 2022, med premiär 11 mars.

* Psykos klockan 4.48 framfördes på Royal Court 2000, i regi av James Macdonald.

Text: Moe Mustafa
Översättning: Martina Moliis-Mellberg
Affisch: Moe Mustafa