Artikel: Blaue Frau goes Portal!

Blaue Frau består av skådespelarna Sonja Ahlfors och Joanna Wingren – en duo som har gjort scenkonst i över 15 år, både i Finland och utomlands. Tillsammans kom vi på idén till PORTAL hösten 2019, när jag ännu jobbade som producent för Blaue Frau. Jag intervjuade Sonja och Joanna om tankarna bakom PORTAL-projektet, om deras karriärer och Blaue Frau och om varför stora samarbetsprojekt har varit en så viktig del av vad Blaue Frau gör och vill göra. 

(E: Elina Tervonen
S: Sonja Ahlfors
J: Joanna Wingren)

E: Hej Sonja and Joanna! Hur skulle ni beskriva Blaue Frau för människor som aldrig har hört talas om er? 
S: Blaue Frau är förstås vi två, men vi jobbar ofta med flera olika konstnärer och performers, både från Finland och Skandinavien, i våra produktioner. I korthet skulle en kunna beskriva Blaue Frau som en feministisk scenkonstgrupp som strävar till att utveckla icke-hierarkiska och normkritiska arbetsmetoder.

E: Vad betyder det i praktiken?
J: Det betyder i stort sett att vi gör scenkonst och teater, men det betyder också att vi undersöker våra arbetsmetoder; vi undersöker kritiskt och från många olika perspektiv hur våra föreställningar blir till. Den kreativa processen står alltid i fokus, istället för att vi enbart koncentrerar oss på resultatet.

S: Ja, i en traditionell teateruppsättning vet en redan vad resultatet ska bli när repetitionsperioden börjar. Regissören, tillsammans med arbetsgruppen, styr processen och produktionen mot det här förutbestämda resultatet, oavsett vad som händer. När vi jobbar processinriktat försöker vi lyssna på varje enskild aktör i arbetsgruppen och skapa utrymme för nya idéer att ta form; idéer som kanske leder till ett helt annat resultat än det vi från början hade tänkt. Vi vill hellre ha en bra, kreativ process än ett “perfekt” resultat.

J: Vi har alltid velat omstörta de gamla strukturerna som är så närvarande på scenkonstfältet och inom teatern överlag. De här strukturerna är patriarkala, hierarkiska och på sätt och vis icke-förhandlingsbara. Det finns väldigt lite plats för skådespelare att styra process och resultat i en helt annan riktning än det som var planerat.

S: Att arbeta processinriktat ger oss utrymme att undersöka och göra misstag! Vi tänker att om vi är neurotiskt rädda för att misslyckas så kommer den platsen där vi fortfarande kan och vågar göra konst att bli väldigt liten och trång.

E: Det är faktiskt något jag har lärt mig av er, att en får göra misstag! Och jag tycker att den tanken är väldigt central inom feminismen idag, att en får göra misstag och inte hela tiden behöver prestera och åstadkomma något… Men trots det har ni gjort massor med olika saker! Blaue Frau stannar aldrig upp, som ni brukar säga,. Vad har ni gjort annat än teater och föreställningar?
J: Haha, det är väl så att en åstadkommer mycket om en bara gör istället för att hela tiden vara rädd för att misslyckas. Vi har till exempel gett ut en bok, Någon hatar oss igen. Och så gjorde vi en radiodramaserie och en talkshow, Micke & Steffe show.

S: Och så har vi vår egen podcast, Taxen & Terriern. I podden experimenterar vi med så kallad “oversharing”, det vill säga vi pratar om sådant som är lite för privat i ett offentligt sammanhang. Vi använder oss också mycket av “oversharing” i vårt övriga konstnärliga arbete.

J: Ja! Vi har också kurerat olika workshops på scenkonstfältet och så hade vi en festival i några år, Pop Up Art House.

E: Just det, jag jobbade inte med er när ni gjorde Pop Up Art House, jag studerade utomlands då så jag vet inte ens vad festivalen handlade om. Kan ni berätta lite om den?
J: Det var en festival på Dianascenen på Skillnadsgatan, som vi arrangerade 2013 och 2014. Festivalen hölls fyra gånger under de här två åren, en månad i taget. 2013 var feministisk scenkonst något som i princip inte existerade i Finland, eller feministisk scenkonst var iallafall väldigt marginaliserad. Vi kände oss ganska ensamma och fick i samma veva veta att vi måste ha ett fast utrymme för att kunna få finansiering från stat och kommun. Vi råkade få hyra Dianascenen och så träffade vi av en slump en ungersk skådespelare, Ágnes Kaszás, i en bar. Ágnes hade en idé om en bar med en scen där en kunde ha små föreställningar, gigs och olika evenemang. Vi hade liknande idéer och så bestämde vi oss för att göra en festival tillsammans. Det var ett för stort projekt för oss tre, så vi bjöd in olika konstnärer att vara en del av ett konstnärligt råd, ett så kallat “artistic team”. Teamet koordinerade sedan hela festivalen med gästspel, konstutställningar, workshops, gigs och olika evenemang.

S: Många scenkonstgrupper hade samma problem runt den här tiden, ingen hade ett utrymme. Mad House fanns inte ännu då och Viirus tog inte emot gästspel på samma sätt som nu. Vi ville ge frigrupperna ett alternativ. Och vi visste ju också att våra produktioner och vår publik inte skulle fylla fyra hela månader, därför var det helt självklart att bjuda in andra till vårt utrymme.

E: Hur kurerades festivalen? När jag går igenom programmet ser det ut som att väldigt många olika saker hände där!
J: Vårt “artistic team” valdes för en säsong, det vill säga en festival, men om någon ville stanna kvar ännu en säsong fick de det. Varje säsong bestämde vi ett tema och allt som hände på festivalen skulle på något sätt relatera till det. Temat genomsyrade också designen i baren som gjordes om inför varje festival.

S: När vi valde vårt team var inkludering och mångfald viktigt för oss. Vi valde människor som kom från olika konstnärliga kontexter och hade olika bakgrund. Vi ville att detta skulle vara festivalens varumärke. Redan då var det viktigt för oss att jobba icke-hierarkiskt. Vi ville att festivalen skulle vara en inkluderande plats för föreställningar, evenemang och människor. Och massor av fester, haha!

E: Vad lärde ni er av Pop Up Art House?
S: Att vi alls gjorde det var nog det som kändes mest som en seger. Så många sade att det är omöjligt, att det finlandssvenska teaterfältet är för smalt, att det inte finns tillräckligt med föreställningar eller publik. Men vi gjorde det!

J: Och vi lärde oss massor om att dela resurser och kurera program. Vi tog bland annat kontakt med kulturcentret Caisa och frågade dem hur vi kan bli mer inkluderande för konstnärer och publik med olika bakgrund. De svarade att antingen kommer folk eller så kommer de inte, att vi bara kan erbjuda en plattform, och så är det upp till dem om de vill ta del av festivalen eller inte. Av det svaret lärde vi oss mycket. Vi kan ha resurser och ett utrymme och vi kan försöka vara ödmjuka och ha goda intentioner och erbjuda vårt utrymme till andra människor, men trots detta kommer det inte alltid att gå så som vi önskat och tänkt. Och även om vi försökt göra allt “rätt” så begår vi ibland misstag. Vi lärde oss att det är ok att göra misstag och att en bara måste fortsätta att utbilda sig.

S: Trots det lyckades vi ändå göra Pop Up Art House till en diversifierad festival, och vi lyckades föra samman människor från olika konstfält. Ibland hade vi massor av publik, ibland väldigt lite. Vi visste aldrig vad som skulle fungera och vad som inte skulle det. Att arrangera en festival lärde oss att det inte räcker att fantisera om olika saker, en måste verkligen göra det rent konkret och få saker att fungera, för då kommer det att lösa sig på ett eller annat sätt.

E: Ni fortsatte ändå inte med festivalen efter de där två åren?
S: Under den sista festivalen märkte vi att Pop Up Art House hade blivit för stort för oss. Dessutom hade festivalen utvecklats i en riktning som vi inte 100% kunde stå bakom. Jag menar inte att festivalen hade blivit dålig eller så, bara att vi märkte att vi hade gjort allt vi kunde och att det var dags för oss att göra något annat.

J: Jag tror att det är viktigt att lära sig sluta i tid, så att en inte fortsätter så länge att projektet till slut förlorar vitalitet och potential.

S: Det har också att göra med vårt mål att växa och utvecklas som konstnärer. Jag tycker att alla våra projekt är en chans för mig att lära mig något som konstnär. Jag ska inte hyckla och säga att målet med alla våra samarbetsprojekt är en önskan att göra gott eller idka välgörenhet på scenkonstfältet. Nej, för mig som konstnär är dessa projekt verkligen avgörande. De gör det möjligt för mig att utvecklas, att vara i rörelse. När en jobbar med normkritisk konst är det viktigt att dela erfarenheter, att lyssna på andra och kanske mest av allt att på något sätt vara öppen inför världen. Det är omöjligt att göra ensam.

E: Jag förstår. Ni kurerade och organiserade ju också en nordisk workshopserie med sammanlagt 16 workshopar, 2015-2018. Temat var antirasism och normkritik. Var det behovet av att utbilda er som gjorde att ni startade upp de här workshoparna?
J: Ja, det var just så som Sonja sade. Vi ville fortsätta det kollektiva arbetet som vi påbörjade under Pop Up Art House. Sedan var det ju förstås ämnet i sig, det vill säga hur en kan göra antirasistisk och normkritisk konst utan att bli moraliserande och undervisande. Vi ville skapa plattformar där vi kunde lära oss tillsammans.

S: Det här var också en tid då det inte pratades så mycket om antirasism och normkritik i Finland, annat än i marginalen. Jag tänker särskilt i jämförelse med Sverige, där det redan hade diskuterats länge. Vi tog workshoparna till olika nordiska länder och bjöd där in konstnärer från ett annat nordiskt land. Det var intressant att prata om de här ämnena i olika nordiska sammanhang och höra hur diskursen gick där. Samma problem finns i alla nordiska länder, men skillnaden är ifall diskussionerna kan föras i det aktuella samhällsklimatet eller inte. 

J: De här workshoparna fick mig att tänka på mina privilegier och vad jag gör med den plats och de pengar jag får. Jag måste lära mig att prata om saker på ett respektfullt sätt, jag måste lära mig att använda rätt vokabulär. En av workshoparna vi kurerade var separatistisk och Sonja och jag kunde inte delta. Det var en intressant upplevelse och väckte många frågor och känslor.

S: Under den sista workshopserien började folk fråga oss varför vi får pengar för att kurera de här workshoparna. Och de hade ju rätt, varför vi? Vi förstod att diskussionen om antirasism hade gått framåt i samhället överlag och att våra workshopar var lite föråldrade. Och det är ju bra! För oss blev det en vändpunkt, att inse och acceptera att det här inte fungerar mera, att vi måste jobba på en annan nivå.

E: Det finns många likheter mellan Pop Up Art House, workshopserien och ert nya projekt PORTAL…
S: Ja, absolut. Speciellt nu när vi lever mitt i en pandemi känns det viktigt att föra samman konstnärer och människor. Men som vi nämnde redan tidigare handlar inte heller det här projektet om välgörenhet. Vi ville starta upp en plattform där vi kan lära av varandra och dela kunskap med varandra. Därtill får vi en möjlighet att marknadsföra vår konst, och ger andra möjlighet att marknadsföra sin.

E: Vad är era förväntningar nu när ni startar upp PORTAL?
J: Jag tycker att det är intressant att jobba med normkritisk konst eftersom fokus och synsätt hela tiden förändras och utvecklas – som vi ju märkte när vi gjorde vår workshopserie. På samma sätt är vissa frågor som var väldigt relevanta för oss när vi gjorde Pop Up Art House inte alls viktiga längre. Idén till PORTAL föddes förra hösten när det pågick flera diskussioner om förhållandet mellan kritiker och skådespelare. Dessa diskussioner var särskilt aktiva inom det finlandssvenska scenkonstfältet. Vi ville skapa en plattform där konstnärer själva kunde visa sin konst och berätta om sina arbetsmetoder utan att vara tvungna att förhålla sig till den cementerade tanken om konstnär vs. kritiker. Idag är det främst kritiker som diskuterar scenkonst men vi vill att scenkonst ska diskuteras även på andra håll och på andra sätt. Under våren, med pandemin och allt, blev idén tydligare och kändes viktigare. Vi vill komma i kontakt med andra grupper och konstnärer – vi vill ordna diskussioner, seminarier och workshops.

S: Den här metoden, som baserar sig på att dela, ger så mycket åt en konstnärlig process. Jag älskar att höra hur andra grupper och konstnärer arbetar, vad som är viktigt för dem och varifrån de kommer.

J: Vi har också gjort flera interaktiva föreställningar, och att jobba med så många olika människor i så många olika konstellationer har lärt oss hur vi kan möta publiken också i våra deltagarbaserade verk. På så sätt har det också konkret hjälpt oss i vår konstnärliga praktik.

Text: Elina Tervonen
Språkgranskning: Martina Moliis-Mellberg
Foto: Liina Aalto-Setälä